Dagen därpå var det fredag och jag låg i princip fortfarande i fosterställning. Jag kände mig tillintetgjord, bortgjord och skamsen. Hur hade jag kunnat utsätta mig för det här? Hur kunde jag tro att jag kunde? Varför skulle just jag få skriva? Hur skulle jag kunna förhindra att fler läste den?
Då ringde min redaktör.
"Vi behöver en pressbild på dig, SvD har hört av dig".
Då gick rullgardinen ner.
Okej att jag hade blivit sågad i den lilla tidningen. Den har inte särskilt gott rykte och enligt vissa är det en fjäder i hatten att ha blivit sågad där. Men Svd är en av Sveriges största tidningar... Det här skulle kunna förstöra mitt liv! (Jag vet att jag överreagerade, men som jag skrev, det här var före terapin).
Recensionen skulle komma på måndagen. Och jag hade en hel helg framför mig. En helg då jag skulle vara värdinna för min älskade man som fyllde 30. Jag vet inte hur det gick till, men jag genomförde helgen. Jag var som en zombie. Och alla ville ju fråga om min bok (av omtanke och genuint intresse förstås). Och jag ville ju hellre prata om världscupen i längdåkning och så ... Men till slut så blev det måndag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar