En vanlig dag med Åsa...

Började dagen i Sävedalens mission med tidebön. Åkte sedan och sprang lite löpband, första gången på evigheter, tyvärr. Jag som sitter vid datorn så mycket MÅSTE verkligen röra på mig. Sedan var det dags för min kvinna i Hammarkullen igen. Hon är så bra för mig. Så klok, så ärlig, så innerlig!
När jag kom hem var det dags för Sally. Tjejen som funnits i bakhuvudet hela dagen. Kapitel 8 blev skrivet ... Längre har jag alltså inte hunnit. Känns som om jag måste skicka något till Rebecka snart så att hon kan börja formge.
Det kommer en major uppdatering i Präst-Hedda-bloggen inom en vecka. Det ska bloggas om ett helt läger så det tar sin lilla tid. Kan ju avslöja att Carro, Ellen och GUSTAV är med på lägret. Hur gick det till? Och hur ska det gå? Ser att det är en hel del som följer både den här och PRäst-HEddas blogg även om det kanske inte syns och märks så mycket! Tack för det!Ursäkta att det dröjer lite med uppdateringar för tillfället. Hav tålamod. Det blir bättre, men inte särskilt snart!
Kramkram

Rensar vidare...

Skapar plats och ny energi i hemmet. Rensar, sorterar, ger bort och komprimerar. Och varvar detta med Sally. Finns inte så mycket att uppdatera med i dessa skrivartider...
Fridens liljor!

Recensioner igen...

Jag hängde på låset till Partille bibliotek den måndagsmorgonen. Jag fick ett nytt, fräscht ex av Svenska dagbladet. Jag bläddrade ... och bläddrade ... och bläddrade. Till slut tittar jag in i mitt eget leende ansikte. Jag kan nästan inte andas. Så får jag syn på rubriken: "Lovande debut" och det var ingen mindre än legendaren Ying Toijer Nilsson som hade skrivit.

Här kommer ännu en klumpedunslänk: http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/svara-amnen-hanteras-i-lovande-debut_30516.svd

... och ännu mer recensioner...

Dagen därpå var det fredag och jag låg i princip fortfarande i fosterställning. Jag kände mig tillintetgjord, bortgjord och skamsen. Hur hade jag kunnat utsätta mig för det här? Hur kunde jag tro att jag kunde? Varför skulle just jag få skriva? Hur skulle jag kunna förhindra att fler läste den?
Då ringde min redaktör.
"Vi behöver en pressbild på dig, SvD har hört av dig".
Då gick rullgardinen ner.
Okej att jag hade blivit sågad i den lilla tidningen. Den har inte särskilt gott rykte och enligt vissa är det en fjäder i hatten att ha blivit sågad där. Men Svd är en av Sveriges största tidningar... Det här skulle kunna förstöra mitt liv! (Jag vet att jag överreagerade, men som jag skrev, det här var före terapin).
Recensionen skulle komma på måndagen. Och jag hade en hel helg framför mig. En helg då jag skulle vara värdinna för min älskade man som fyllde 30. Jag vet inte hur det gick till, men jag genomförde helgen. Jag var som en zombie. Och alla ville ju fråga om min bok (av omtanke och genuint intresse förstås). Och jag ville ju hellre prata om världscupen i längdåkning och så ... Men till slut så blev det måndag...

fortsättning recensioner...

"Hur mår du?" skrev min redaktör i mailet. Och "jag håller inte alls med!"
Hoppsan, fler recensioner alltså...
Det var ingen stor tidning så jag hade svårt att få fatt i ett ex för att kunna läsa själv. Till slut hittade mamma ett ex.
"Oj, då", sa hon innan hon började högläsningen genom telefonluren.
Enligt den här recensenten var min bok närmast farlig för barn. Det var en väldig sågning.
Jag kände mig helt avdomnad och funderade på hur jag kunde gå vidare från det här. Och jag, som närmast har telefonskräck, bestämde mig för att ringa upp recensenten ifråga.
Personen lät väldigt förvånad. Men om jag hade hoppats på något försonande så blev jag besviken. "Barn köper inte det här", sa kritikern istället. "Nähä", sa jag. "Det här var ju min första bok, kan du ge någon konstruktiv kritik på hur jag kan gå vidare nu då?"
Det fick kritikern verkligen fundera på.
"Du får inte lösa upp alla trådar", sa personen till slut. "Du måste lämna något olöst."
"Okej", sa jag. Och det tog jag faktiskt med mig.
Men jag var helt förtvivlad. Jag hade ännu inte gått i terapi och kunde inte skilja på mig som person och på det någon tyckte om min bok (svårt också i och med att Hedda är så ohyggligt lik mig och att de citat kritikern häcklade i recensionen faktiskt var autentiska.

Vägen till Rosa husets förlag del 9 (recensioner)

Så kom då min första recension...
Det hade ju varit ett väldigt uppbåd när det kungjordes att jag vunnit manustävlingen, men ett halvår senare, när boken kom ut hade alla liksom skrivit färdigt om detta. Tidningarna hade så att säga gått vidare. Så när första recensionen kom blev det till ett stort "jag finns".
Jag kommer faktiskt inte ihåg vad tidningen hette, men min kompis Jocke ringde mig och läste högt. Jag satt på vår dubbelsäng i sovrummet på Räckvägen (där vi bodde förut). Det var en stor stund. Recensenten tyckte att det var något så ovanligt som en bok som den vuxne uppskattar lika mycket som barnet han läser för...
Det var Christer Holmström som hade recenserat. Jag kom ihåg honom från när jag var liten. Hans fru hade väldigt långt hår... Nu lever han inte längre, men jag är så glad över att det var han som skrev min första recension!
Jag tänkte att det här nog går bra. Det här med författeriet kommer nog att funka för mig. Jag var så glad ... och så tacksam ... i säkert tio minuter ... Sedan kom ett mail...

Motståndsdag!

Det är skrivartider nu ... Alltså tid då jag verkligen grottar ner mig och skriver disciplinerat (nåja) ett kapitel om dagen. Har längtat efter detta. Det är ju skriva jag vill. Inte hålla på och gegga med fakturor och sånt... Men just nu skulle jag tom hellre städa. Motståndsdag! Det är bara att gräva sig igenom. Se till att komma igång. Skriva den där förlösande dialogen. Sally är härlig. Och hon mognar ... för varje sida. Den som hade den utvecklingskurvan.

London

Jag och Simon ska ju till London och inhämta lite kraft och inspiration... Vi åker den i slutet på november och ska se Jonsi (med isländsk liten krummelur någonstans). Och nu såg jag att atp-slutspelet (tennis) avgörs där och då. Jag är så lycklig!

Återvinning!

Körde tre säckar brännbart, lite gamla färgburkar och en del sönderslaget porslin till återvinningen idag. Nu är det LITE mindre i källaren. Målet är att 90% av allt i källaren ska slängas eller hitta nya ägare.
Så i eftermiddag ska jag ta med mig barnen till östhjälpen med två lådor gamla kläder. Gött ska det bli på så många olika sätt! Vi ska fika också...

Idag har jag varit på samtal med min mentor/terapeut/andliga moder i Hammarkullen. Kvinnan är mycket bra för mig, och på något sätt är Hammarkullen också det. Får utveckla det vid något annat tillfälle. Så skönt att bolla sina tankar och få motfrågor tillbaka. Frågor som sätter igång nya tankar som kan hjälpa mig inåt, bakåt, uppåt och framåt... Rekommenderas!

Kanelbulle-tankar.

Kanelbullens dag! LCHF-bullrecept någon?
Försöker komma tillrätta med sockerberoendet och det går faktiskt bra! Men kanelbullar är ju svårt att få till utan mjöl och socker.
Jag får ha kanelbulle-BOKENS dag här hemma istället! Och det känns ju ganska naturligt eftersom jag sitter och lyssnar på det vi spelat in hittills av Prästgudinnan som ljudbok. Mycket kanelbullebok är det!

Ljudboken!

Började spela in Hedda-ljudboken i fredags. En helt ny erfarenhet för mig! Och rolig...
De första fem kapitlena (konstig pluralform, rätta mig gärna)tog 39 minuter. Jag tippade att hela boken skulle bli dryga timmen.
Allt kommer att dra iväg ekonomiskt...
Men jag är glad åt detta! Jag tror att det kommer att bli bra!