fortsättning recensioner...

"Hur mår du?" skrev min redaktör i mailet. Och "jag håller inte alls med!"
Hoppsan, fler recensioner alltså...
Det var ingen stor tidning så jag hade svårt att få fatt i ett ex för att kunna läsa själv. Till slut hittade mamma ett ex.
"Oj, då", sa hon innan hon började högläsningen genom telefonluren.
Enligt den här recensenten var min bok närmast farlig för barn. Det var en väldig sågning.
Jag kände mig helt avdomnad och funderade på hur jag kunde gå vidare från det här. Och jag, som närmast har telefonskräck, bestämde mig för att ringa upp recensenten ifråga.
Personen lät väldigt förvånad. Men om jag hade hoppats på något försonande så blev jag besviken. "Barn köper inte det här", sa kritikern istället. "Nähä", sa jag. "Det här var ju min första bok, kan du ge någon konstruktiv kritik på hur jag kan gå vidare nu då?"
Det fick kritikern verkligen fundera på.
"Du får inte lösa upp alla trådar", sa personen till slut. "Du måste lämna något olöst."
"Okej", sa jag. Och det tog jag faktiskt med mig.
Men jag var helt förtvivlad. Jag hade ännu inte gått i terapi och kunde inte skilja på mig som person och på det någon tyckte om min bok (svårt också i och med att Hedda är så ohyggligt lik mig och att de citat kritikern häcklade i recensionen faktiskt var autentiska.